UGNSBAKADE RÖDBETOR MED CHÉVRE OCH HONUNGSDRESSING

Kan någon förklara för mig hur smaklökar fungerar? Hur kan det komma sig att man tycker om olika saker? Och hur kan det komma sig att man kan ändra sig när det gäller vissa smaker? Jag har lärt mig tycka om både chévre och tomater i vuxen ålder, och då inte som ung vuxen utan som fullvuxen vuxen. 

Lever är något jag inte tycker om, inte nu och inte förr. Fram till förra året baserade jag min åsikt på smakupplevelser från barndomen. Levergrytan på Möllevägsskolan var ingen delikatess. Tror inte någon av mattanterna från den tiden lever, eller lever de så tror jag inte de läser min blogg, så det känns tryggt att hänga ut dem här. Förra året fick jag så chansen att provsmaka levergryta på restaurang. Hade höga förhoppningar att jag nu skulle tycka om det. För vem vill inte tycka om precis allt som finns. Men det var precis lika äckligt som på Möllevägsskolan på 80-talet. En riktig besvikelse alltså...

Nu är det ju som tur var inte lever jag ska bjuda recept på, utan chévre som jag alltså nu tycker om. 

Ugnsbakade rödbetor med chévre och honungsdressing

1 kg rödbetor

2 msk rapsolja med timjanssmak (Gunnarshög)

flingsalt & svartpeppar

200 g chévre i rulle

blandad grönsallad

valnötter

créme de balsamico

Honungsdressing

2 msk citronrapsolja (Gunnarshög)

1 msk olivolja

1 msk vitvinsvinäger

1 msk honung

1 tsk fransk senap

flingsalt & svartpeppar

Skala rödbetorna och dela dem i klyftor. Vänd dem i oljan, salta och peppra lätt. Baka dem i ugnen på 225 grader i ca. 25-30 minuter.

Blanda samman alla ingredienserna till dressingen. Smaka av med salt & svartpeppar. 

Lägg ut salladen på ett fint fat och lägg betorna ovanpå. 

Skär chévren i skivor och placera ovanpå rödbetorna. Ringla över honungsdressingen och toppa med grovhackade valnötter och créme de balsamico. 

I kväll har jag varit hos min vän Zahra från Afghanistan på middag. Hon bjöd på kycklingben, auberginegryta och ris, jättegott! Zahra har blivit så bra på svenska och vi kan sitta och prata om allt möjligt. Visst blir det språkförbistringar ganska ofta, men med synonymer och gester löser sig det mesta. Zahra och jag träffas minst en gång i veckan och pratar svenska och arbetar med språket.

Jag tycker det är så intressant att höra henne berätta om livet hon levt innan hon kom till Sverige och även resan hit. En farlig resa, på ett mörkt lastbilsflak och i en liten båt över medelhavet. Zahra ensam med sina två små söner. Mannen är i Turkiet och försöker tjäna ihop pengar så att han kan betala tillbaka allt det han är skyldig personer för Zahra och barnens biljetter till trygghet. 

Jag är så glad att jag lärt känna Zahra och jag hoppas att fler får chansen och möjligheten att riktigt lära känna några av alla de nya underbara människor som kommit till vårt trygga Sverige. 

Ta hand om varandra!

//Malin